Docent i sociologi, ordförande för föreningen Hyvinvointivaltion vaalijat ry (För välfärdsstaten) och styrelsemedlem i Sällskapet för framtidsstudier Juha Nurmela

Hur är det ställt med den finländska välfärdsstaten år 2017?

Den amerikanska filosofen John Rawls har utvecklat en tankemodell som simulerar ett rättvist samhälle. Vi skall tänka oss en grupp människor som har stöpt samhällets verksamhetsprinciper i en sådan form att de inte själva känner till sin egen ställning. Det är lotten som i tankemodellen avgör människans ställning i samhället. En intressant simulering. I själva verket består livet av en räcka oförutsedda händelser och lottdragningar. Även om vi inte löper linan ut i rawlsk anda så borde vi bekymra oss om de mest utsatta. För att man ändå aldrig helt kan vara på den säkra sidan.

Ett utdrag ur Arno Kotros kolumn "Måttfullhet åtminstone i diskussionen" 15.3.2005, tidningen Metro.

Syftet med kolumnen är att påvisa att välfärdsstaten, det sociala kapitalet och den sociala tilliten har rötter som sträcker sig flera hundra år tillbaka i Finland. Utöver en historisk aspekt fokuserar jag i den här artikeln på de centralaste principerna för välfärdsstaten. De märks inte så tydligt i ett väl fungerande samhälle. Alla gynnas vi i alla fall av dem i olika skeden av vårt levnadslopp. Vidare avser jag att belysa det som ligger som grund för mänsklighetens stora sociala innovation, d.v.s. välfärdsstaten, och de olika sätt på vilka man kan främja den. I motsats till det som har framlagts i offentligheten är inte välfärdsstaten en gammalmodig institution. Den håller inte heller på att vittra sönder inifrån, vilket har påståtts. Majoriteten av det finländska folket understöder välfärdsstaten. De personer som företräder den ekonomisk-politiska eliten är de som tvivlar på välfärdsstaten.


Föreningarnas betydelse i Finland

Hundra år av demokrati var temat för ett seminarium som föreningen för riksdagsmän och forskare, Tutkas, ordnade i januari 2007. Risto Alapuro, professor i sociologi, uppehöll sig vid frågan om hur enastående radikalt det var för Finland att i tiden gå över till ett system med allmän och lika rösträtt. Reformen förverkligades friktionsfritt även om de röstberättigades antal i ett slag tiofaldigades. Över en natt ökade de från 126 000 till 1 273 000. I det första valet nådde man ett valdeltagande på 71 %. Knappt en procent av rösterna refuserades.

Risto Alapuro konstaterar att röstandets idé förutsätter att människorna på bred front tar till sig en ideologi om jämlikhet. Principen är "en individ", en åsikt, en röst". Enskilda personer kan och får oberoende av andra på ett självständigt sätt bilda sig en egen åsikt. Människorna måste befria sig från hierarkiska band, som definierar varje person och hans rättigheter respektive skyldigheter. Den som röstar skall omfatta principen om att varje röst är lika värd. Vidare skall inte den som röstar behöva berätta vem han eller hon har röstat på. Den som har fått majoriteten av rösterna väljs, vilket också är en av de hävdvunna principerna i sammanhanget. De som väljs representerar sina anhängare och gör det på ett programenligt och överenskommet sätt.

Att finländarna så väl har kunnat ta till sig principerna om jämlikhet går enligt Risto Alapuro tillbaka till 1800-talet. I slutet av 1800-talet fanns många aktiva föreningar i Finland liksom i de övriga nordiska länderna. Föreningslivet är besläktat med demokratins principer. Föreningarna fungerar horisontellt och jämlikt: besluten fattas genom röstning. Medlemskapet i en förening är frivilligt och i princip är det fritt fram för varje person att skriva in sig i en förening. Föreningar som bygger på medborgaraktivitet strävar dessutom efter att föra en större grupps talan, d.v.s. att fungera som talesmän för en vid skara människor. Föreningslivet var för finländarna en inkörsport till det röstningsbeteende som behövs i dagens samhälle.

Nykterhetsföreningarna, ungdomsföreningarna och arbetarföreningarna var en viktig organisationsform på mellannivå. En länk uppstod mellan föreningarna och den statsbyggande eliten. Föreningslivet förde in i finländarnas medvetande begreppet 'folkets vilja'. En grundpelare inom den finländska politiska kulturen är att folket är en helhet som består av flera grupper. Gruppernas inbördes relationer sköts av olika organisationer. Representativiteten har rentav myntats i riksdagens namn. I många andra länder finns ett parlament. Det här ordets grundord är språk och tal.


Vad står välfärdsstaten för?

Thomas Wallgren fokuserade på välfärdsstatens centrala egenskaper på ett seminarium som Sällskapet för framtidsstudier arrangerade i oktober i fjol. Välfärdsstaten bygger på en likgiltig omtanke om medborgarna. Lagen och administrationen beaktar inte människornas särdrag. Den moderna statens förhållande till medborgarna är likgiltig på tre plan: 1. Oberoende av ras, kön, religion eller social status är lagen lika för alla. 2. Medborgarna är lika inför förvaltningen. 3. Också rättssystemet strävar efter att behandla alla medborgare på samma sätt. Ett underliggande löfte finns om att jag inte skall behandlas illa eller sämre än någon annan. Sakari Hänninen har också för sin del betonat den här centrala principen, d.v.s. principen om likgiltig omtanke. Den är ett utryck för att människor som är främmande för varandra tar hand om varandra utan att behöva betona det på något särskilt sätt. Detta är möjligt genom att man skapar sådan allmän praxis som inte är knuten till en bestämd roll. Omtanke på ett tillräckligt likgiltigt sätt har alla och envar lika nytta av. Bl.a. har vi kommit överens om att kommunen eller staten sköter om den grundläggande servicen i samhället. För detta slags service uppbärs skatter. Den som använder den grundläggande servicen behöver inte vara underdånig för att ty sig till service. Medborgarna behöver inte räkna med välgörenhet från något håll. Begreppet klientskap behövs inte heller.

Thomas Wallgren konstaterar att "välfärdsstaten innebär en gemenskap vars medlemmar delar öde i moraliskt avseende. Varje medlems misslyckande och framgång är i moraliskt avseende förbundet med de övriga medlemmarna i den gemenskap som välfärdsstaten utgör..." Specialdragen i den finländska modellen är tilltron till universella lösningar. Bl.a. knyts individens rättigheter till medborgarskap eller boende och inte t.ex. till arbetslivet. Universalismen, d.v.s. allas nytta, har visat sig bärkraftig speciellt när det har gällt att verkställa välfärdsstatens moraliska syften.

I praktiken har den moderna välfärdsstaten byggt på ett löfte om kontinuerlig ekonomisk tillväxt. Den tekniska och vetenskapliga utvecklingen har gjort att löftet har infriats. Utöver grundtrygghet har staten kunnat förse medborgarna med ökande materiell välfärd, d.v.s. rikedomar i jordelivet. Så var fallet på 1900-talet. På tröskeln till 2000-talet hamnade välfärdsstaten i kris, som enligt Wallgren i första hand ger sig till känna som en ökning av de genomsnittliga inkomstskillnaderna. En ökande polarisering gör att andelen mycket rika personer ökar. Men också de utslagna blir fler. Universalismen försvagas, vilket avspeglar sig i diskursen och den socialpolitiska praxisen. En kulturkris inträder: välfärdsstatens moraliska grund, d.v.s. löftet om rättvisa och om ökat materiellt välstånd, naggas i kanterna. Det blir allt tydligare att den ekonomiska tillväxten, som också förser de relativt välmående personerna med ökande rikedomar, inte är förenlig med global rättvisa. Om detta stämmer förändras välfärdsstatens moraliska horisont. Framdeles kan välfärdsstaten eventuellt inte längre bygga på löftet om ökad materiell välfärd för alla.

Thomas Wallgren listar välfärdsstatens fördelar: a) de mänskliga rättigheterna förverkligas, b) världsfreden tryggas, c) rättvisa, d.v.s. att de rika betalar mera för att deras nytta är större, d) folkvälde med samma rättigheter för alla att delta. De här fyra normativa argumenten som talar för välfärdsstaten utgör en solid grund för samhälleliga visioner och för välfärdspolitik på ett praktiskt plan.

Det finländska välfärdssamhällets strukturer skapades med hjälp av lagstiftning i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet. Medborgarrörelsen var en framdrivande kraft i sammanhanget, konstaterar Päivi Uljas i en utredning. Under de här decennierna fick medborgarna dessutom uppleva det att riksdagen självständigt stiftade lagar utan att regeringen först hade lagt fram en proposition. Då var det många som drevs av en vision om att göra framtiden ljusare för kommande generationer. En fjärdedel av hushållens konsumtion består numera av välfärdsservice som den offentliga sektorn producerar med hjälp av skatter. Nyttan tillfaller individerna i olika skeden av deras levnadslopp: subventionerad dagvård, gratis skolgång, offentlig hälso- och sjukvård, inkomstrelaterat arbetslöshetsunderstöd eller socialbidrag. Till slut utbetalas pension.


Socialt kapital och tillförsikt är finländarnas förnybara naturresurser

Min egen bedömning är att grunden för det finländska välfärdssamhället och dess framgång är socialt kapital och social tillförsikt, vilka har sina rötter i 1800-talets föreningsliv. Då uppstod den kulturella grund som välfärdsstaten och välfärden bygger på. Empiriska belägg finns att tillgå i sammanhanget. Professor Klaus Helkama säger att det sociala kapitalet och den sociala tillförsikten är de faktorer som i ett internationellt perspektiv bäst förklarar landets ekonomiska tillväxt och konkurrensförmåga. De är dessutom de grundläggande förutsättningarna för att löftet om ekonomisk framgång i välfärdsstaten skall infrias.

Somliga länder har stora mängder icke-förnybara naturresurser, t.ex. olja och gas. Vi har våra skogar och vårt sociala kapital. Lagar har stiftats för skogsbruket och skogarnas användning. Syftet har varit att få skogen att producera mera råvara. På motsvarande sätt borde vi värna om det sociala kapitalet och den inbördes tilliten i vårt sociala trygghetsnät. I en värld som blir allt mera komplicerad är våra egna resurser en tillgång.


Min vision för år 2017

Mitt svar på den inledande frågan är att den finländska välfärdsstaten mår bra år 2017. En insikt om att vi skall värna om vårt sociala kapital och vår inbördes tillförsikt krävs dock. De kommande tio åren blir annorlunda politiskt sett. De utmaningar som vi står inför om vi satsar på hållbar utveckling gör vi bäst i att tackla med hjälp av den långsiktighet som välfärdsstaten bygger på. Vi skall också satsa på andra mått än bruttonationalprodukten för att mäta välfärd. Vår uppgift är att kunna definiera mätetal för den ekonomiska tillväxtens positiva och negativa sidor ungefär som vi definierar fördelaktiga och ofördelaktiga kolesterolvärden. Mätetalen omfattar eventuellt människornas lycka. När vi får fram nya mätetal blir det möjligt att beakta de utmaningar som naturen och människorna i fattiga länder ställer på hållbar utveckling. De största hindren i den här utvecklingen är enligt Anu Kaskela den ekonomisk-politiska eliten på några hundra personer vars idéer om inbördes tävlan och konkurrensutsättning inte motsvarar majoritetens uppfattning om välfärdsstatens fördelar. Medborgaraktivitet och sakargument behövs för att bryta ner elitens synsätt. Då blir det möjligt för oss att gemensamt värna om våra förnybara resurser, d.v.s. vårt sociala kapital och vår social tillförsikt. I bästa fall anser man om ett decennium att sättet att mäta tillväxten i bruttonationalprodukten en gång i tiden var ett utslag av samhällelig okunskap.


Källor:

Alapuro Risto (2007): Äänestäjän synty, alustus Tutkaksen seminaarissa 31.12006

Hänninen Sakari (2004): "Perustulo - kenen tahansa oikeus?" artikkeli kirjassa Helne, Hänninen ja Karjalainen, toim. Seis yhteiskunta – tahdon sisään! Jyväskylä: Minerva Kustannus

Kantola Anu (2002): Markkinakuri ja managerivalta – poliittinen hallinta Suomen 1990-luuvn talouskriisissä. Like kirjat

Wallgren Thomas (2006): Filosofian näkökulmia hyvinvointivaltion tulevaisuuteen. Alustus Tulevaisuuden tutkimuksen seuran seminaarissa 27.10.2006

www.hyvinvointivaltio.fi